Allt fler finländare bor kvar hemma trots att funktionsförmågan inte längre räcker till. När tjänster fördröjs och begränsade resurser väger tyngre i beslutsfattandet än det verkliga behovet, börjar tryggheten svikta. Var går gränsen
Allt fler äldre finländare bor kvar hemma samtidigt som deras funktionsförmåga försämras. Att bo hemma betraktas som ett samhälleligt mål, men i praktiken lever många ett vardagsliv där hemmets väggar inte längre ger trygghet, utan begränsar. När funktionsförmågan sjunker och behovet av stöd ökar, förvandlas hemmaboendet lätt till otrygghet – inte bara fysiskt, utan också psykiskt.
Trygghet i boendet
Försämrad fysisk funktionsförmåga och ökat behov av hjälp är vanligt bland äldre som bor hemma. Många behöver flera tjänster samtidigt, men hemvårdens resurser räcker inte för att möta behovet. Ensamhet och otrygghet förstärks när den egna orken inte längre bär, och medicinering och vård splittras mellan flera aktörer. Trygghetsrisker kan uppstå av många små orsaker – ett fall, en bortglömd medicin, eller helt enkelt av att ingen tittar in och ser hur personen mår (se t.ex. THL 2023; Ikäinstituutti 2022).
Allt oftare hamnar äldre på jouren utan att ha ett akut behov av sjukhusvård. Situationen beror ofta inte på en specifik sjukdom, utan på att personen inte längre klarar av att bo ensam hemma och känner sig otrygg. När jouren konstaterar att ingen egentlig vård behövs, skickas personen tillbaka hem – till samma miljö där otryggheten uppstod. Detta visar på ett system som reagerar först när situationen redan blivit ohållbar. Vi ingriper för sent – när människan redan är utmattad, i fara eller ensam.
De svagastes röst hörs svagast
En av de mest smärtsamma frågorna gäller vem som faktiskt blir hörd i servicesystemet. Ofta är det de som har aktiva anhöriga som snabbare får vård eller plats på ett vårdboende. De ringer, skriver och driver ärenden. Men vad händer med dem som inte har någon? Vem är deras röst gentemot den offentliga sektorn? Vem ser att en ensam, funktionsnedsatt människa inte längre klarar sig hemma? Utan anhöriga blir många osynliga och får vänta alldeles för länge. Det är en strukturell orättvisa som inte kan accepteras. Trygghet får inte bero på hur högt någon annan orkar tala för dig.
Att stödja hemmaboende är ett gott och mänskligt mål, men det får inte vändas mot sig självt. När hemvård, rehabilitering och servicehandledning inte längre räcker, behövs flexibla övergångslösningar – till exempel tillfälliga boendeplatser, rehabiliterande enheter och multiprofessionella bedömningar där man tryggt avgör om hemmaboendet kan fortsätta (Koskinen m.fl. 2021, THL). Trygghet är mer än brandvarnare och halkskydd – det är en helhet där fysisk, psykisk och social funktionsförmåga samt tillgången till tjänster bildar ett nätverk som bär. När en länk brister, uppstår otrygghet.
Det är både mänskligt och etiskt problematiskt att lämna en person ensam hemma när funktionsförmågan inte längre räcker. Beslutet ska baseras på trygghet och välbefinnande – inte på sparlogik. Vi behöver strukturer som identifierar riskerna i tid, hembesök som utvärderar den verkliga situationen och multiprofessionellt samarbete mellan hälso- och sjukvård, socialtjänst och frivilligverksamhet. Framför allt behövs mod att fatta beslut som erkänner att hemmet inte alltid är den bästa platsen.
Ålderdom ska inte innebära rädsla för att falla hemma, för ensamhet eller för att ingen märker när krafterna tar slut. Vi behöver ett system där en trygg övergång till vård inte ses som ett misslyckande, utan som en del av ett värdigt och mänskligt åldrande.
Civilsamhället som trygghetsskapare
Samtidigt måste vi komma ihåg att gemenskap och omtanke inte uppstår enbart genom tjänster. Var och en av oss kan stärka tryggheten genom frivilligverksamhet – till exempel genom VESA-verksamheten, där frivilliga stöder äldre i vardagen i deras hem. När en människa hittar sin plats i frivilligverksamheten hjälper hen inte bara andra – hen motverkar också sin egen ensamhet och stärker sitt eget välbefinnande. Om en äldre person inte hittar stöd i sådana verksamheter, riskerar hon att bli ännu mer ensam. Därför är det viktigt att möjligheterna att delta i frivilligverksamhet och det stöd den erbjuder görs synliga och tillgängliga för alla.
Källor
Terveyden ja hyvinvoinnin laitos (THL) 2023. Ikääntyneiden palvelujen tila 2023.
Ikäinstituutti 2022. Turvallisesti kotona – toimintakyky ja arjen sujuminen ikääntyessä.
Koskinen, S. m.fl. (2021). Ikääntyneiden palvelujen ja hoivan kokonaisuus Suomessa. THL Rapport 8/2021.
Anders Blombergs avslutande ord
”Att bo hemma ska inte betyda att leva i otrygghet.
Vi behöver ett samhälle där trygghet inte beror på hur högt någon annan orkar tala för dig.
Genom frivilligverksamhet – som VESA – kan vi skapa de mänskliga nätverk som bär,
när tjänsterna inte längre räcker till. Ingen ska behöva vara ensam, varken i vardagen eller i livets slut.”
